Magnificent Seven och deras tidlösa musik

Åka intervjuar Fredrik Anjou från The Magnificent Seven

Anna Davour: Vad hade ni för vision för Magnificent
Seven när bandet bildades? Hur kom det sig att ni valde det här
namnet, hur tänker ni er kopplingen till vilda västern (om uttrycket
tillåts)?

Fredrik Anjou: När bandet bildades fanns ingen annan vision än att försöka få mina låtar att bli så bra som möjligt, men under resans gång och nya medlemmars intåg så har visionen av att skapa ”tidlös” musik vuxit fram och även en viss tematik i texter och bilder. Kopplingen till vilda västern är mest en slump och egentligen finns det ingen koppling till filmerna (antar att det är dem som du syftar på). Snarare är det min egen fascination för siffran sju som är bakgrunden till namnet och min akustiska gitarr, även känd som ”Sjuan”.

AD: Jo, det var ju filmerna jag tänkte på. Fast nu när jag kollar upp saken upptäcker jag att ”Magnificent Seven” också är en benämning på Londons sju 1800-talskyrkogårdar. Bland dem Abney Park, förstås^*. Det är nästan så att det ser ut som en tanke där. Har du tänkt på det?

FA: Kyrkogårdsspåret har jag tänkt på och tycker att kopplingen är lite rolig, men inget vi tänkt på när vi valde namn. Dock passar det oss bra!

AD: Förresten, hur länge har bandet funnits egentligen? Vill du säga något om de övriga medlemmarna?

FA: Bandet har funnits i olika former sedan 2001 men det är först de senaste fyra åren som det nuvarande bandet, sättningen och stilen har tagit form.

De övriga medlemmarna är otroligt viktiga och har alla varit en del av det pussel som nu fullbordats genom det kommande albumet. Martina Anjou på piano och kör var först in och var tidigt mitt bollplank. Fredrik Andersson på viola kom in som tvåa och har varit min vapendragare i vått och torrt och betytt otroligt mycket för bandets sound. Mats Gustafsson på kontrabas kom in som tredje person och tillför förutom sin kunskap på sitt instrument också tillför energi till bandet, både live och i replokalen. Rodrigo Parás har varit med från och till när vi har behövt en trummis och är en musikalisk sådan som alltid sätter låtarna i fokus. Ulrika Mohlin (även känd som Mohlavyr) kom med efter att hon och jag skrivit en duett tillsammans och vi insåg att hon med sitt dragspel var en pusselbit vi inte ville vara utan. På skivan medverkar även Bror David Nilsson, John Börén och den underbare Christian Gabel som även producerat. Christian har betytt otroligt mycket för hur skivan låter.

AD: Hur vill du beskriva er musik? Har den förändrats genom åren?

FA: Mörk melankoli med medryckande melodier. Låtarna spretar inte lika mycket som tidigare och i takt med att fler instrument finns med i sättningen så har också låtarna fått en tydligare form med spännande arrangemang för de olika instrumenten. Annars märks det nog mest i texterna som jag numer försöka hålla inom en viss stil utan att för den skull känna någon begränsning i vad jag kan skriva om.

AD: Hur hittade ni till Gilded Age Records, och hur trivs ni i sällskapet?

FA: Vi hittade till Gilded Age Records via lite kontakter på Myspace, via lite mailande så valde vi att kliva in i deras sällskap och vi trivs mycket bra. Vi har fått bra hjälp, bland annat mastras vårt kommande album av killarna i Vernian Process. Sen kan man väl inte annat än trivas med så många andra bra band. Framförallt så gillar jag The Legendary Shack Shakers, The Widow’s Bane och Marcella & The Forget Me Nots.

AD: Har bandet något speciellt förhållningssätt till fenomenet steampunk? Hur ser ni på begreppet?

FA: Jag tycker att det är ett spännande fenomen och dras till det på flera olika sätt, kanske främst inom serietidningar, litteratur och film. Det är däremot inget vi själva valt att stämpla vår musik som även om jag kan förstå att många placerar oss i det facket, något som vi absolut inte har något emot. Vi har däremot mycket medvetet lekt med idén att göra vår musik och stil så tidlös som möjligt. Detta gäller arren på låtarna, texterna, promotionbilder och våra scenframträdanden. Vi dras till gamla instrument och gamla historier men använder dem till att göra musik på vårt eget sätt.

AD: Finns egentligen steampunk-musik? Är det någon skillnad på band som går in för att vara steampunkiga och dem som ni, som bara placeras under den etiketten ändå?

FA: Steampunk-musik är en väldigt klurig genre men jag tycker nog att det går att säga att det steampunk-musik existerar. Nä, det är nog egentligen ingen skillnad på hur man går till väga men själv så känner jag att det är viktigt att hitta ett eget uttryck inom musiken och inte titta alltför mycket på vad andra gör.

^*Abney Park är förmodligen det största band som profilerat sig som steampunk, och funkar lite som samlande faktor i steampunksammanhang. Utom där purister tycker att de inte är riktig steampunk förstås…