Steampunk och Sherlock Holmes

av Mattias Boström

Första gången man läser berättelserna om Sherlock Holmes fastnar man för de kluriga mysterierna. Sherlock Holmes observations- och slutledningsförmåga liknar ingen annans. Visst känner man igen vissa kriminallitterära byggstenar — saker som idag nästintill kan liknas vid klichéer — tills man inser att, aha, det här är författaren som uppfann just dessa byggstenar.

Andra gången man läser sir Arthur Conan Doyles historier om mästerdetektiven på Baker Street fascineras man än mer av den excentriske Sherlock Holmes och hans följeslagare dr Watson. Holmes är så skarpt gestaltad att det är svårt att tänka sig honom med en annan personlighet. Hans olika egenheter och talanger kuggar i varandra som i ett oöverskådligt men sinnrikt urverk.

Vid en tredje omläsning börjar man lägga märke till miljöerna, fint beskrivna, ofta bara utmejslade med några få detaljer. Och den miljö som inte finns beskriven i ord, den miljön lägger fantasin till. Londondimman som för evigt är så förknippad med Sherlock Holmes, den lyser faktiskt ofta med sin frånvaro i originalberättelserna. Men vi vet att den finns där och adderar den själva.

Fjärde gången man läser någon av de fyra romanerna eller 56 novellerna upptäcker man kanske att Conan Doyle slarvade rätt mycket när han skrev historierna. Dr Watsons krigsskada flyttar sig från det ena stället i kroppen till det andra. En berättelse som börjar i juli hoppar plötsligt helt omotiverat fram till september. Kanske börjar man till och med själv fundera på hur dessa märkliga inkonsekvenser hänger ihop.

Något som utkristalliserar sig när man på detta sätt har läst Holmeshistorierna flera gånger är att själva mysterierna inte längre spelar så stor roll. Snarare är det atmosfären som lockar, det senviktorianska samhället där krocken mellan gammalt och nytt blir så tydlig, ett kraftigt urbaniserat London med ett myller av människor, hästdragna fordon och ångdrivna maskiner. Och det är just då som det är så otroligt lägligt att upptäcka steampunkgenren.

De element som jag själv älskar så mycket i Conan Doyles berättelser får i steampunken flerdubblade proportioner. Aldrig ligger dimman så tät som i steampunken, aldrig ställs människorna inför sådana dilemman på grund av nydanande teknik, aldrig kastar luftskeppen så långa skuggor över smutsiga gränder eller farliga hamnkvarter.

Steampunken blir en sorts Victoriana-extra-allt. Alla de saker som får mig att om och om igen läsa Sherlock Holmes finns här i än rikligare mängd. Atmosfären är lika tät som ångmaskinernas mässingsdetaljer är blänkande. Trängseln bland horder av människor på en alltför liten yta får staden att sjuda. Avståndet mellan samhällsklasserna är tydligt, men mestadels civiliserat och accepterat. Det här är en tid då rättvisa snarare betraktas som ett gentlemannaideal än en mänsklig rättighet.

I Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser finns inga luftskepp eller automaton-robotar. Det hade tagit fokus från storyn i övrigt. Men jag skulle inte ha det minsta emot att Sherlock Holmes tog klivet in i steampunkvärlden. Han skulle passa utmärkt där och lätt kunna tas för en av dess reguljära invånare. Excentricitet är vardagsmat i steampunken. Ärkeskurkar med världsherraväldedrömmar förvånar ingen. Att tekniken är långt mer utvecklad än människornas sinne för densamma gör steampunkvärlden till en explosiv lunta.

Ärligt talat tror jag att Sherlock Holmes behövs i steampunken. Hans kyliga superhjärna skulle kunna lösa många av den världens konflikter. Han är precis den robot i människoskepnad som kan överbrygga klyftan mellan mänskliga svagheter och teknologiskt avancemang.

För det är väl precis det som dr Watson menar när han i Conan Doyles roman De fyras tecken säger till Holmes: ”You really are an automaton — a calculating machine”.