Foto: Pauliina Raitaniemi
”Bland kuggjhul och kultister” – bara smaka på namnet! Ger det inte en bild av vad som kanske komma skall?
Och sannerligen var det så! Den tredje december 2016 samlades runt 25 deltagare för lajvet med samma namn, på hotell Wisby Börs, på Mellangatan i Visby. Då hade de flesta redan mötts en första gång kvällen innan. På ungdomshuset Fenix i Visby, höll arrangörerna ett möte med namn- och pronomenrunda, kort beskrivning av rollen, allmän frågestund och regelförklaringar. Redan var ivern stor, och ockulta böcker, konstiga mekaniska prylar och annat pysslades med.
På Wisby Börs är varje rum unikt, men hela miljön är ljuvligt artonhundratalsfylld av foton, böcker, möbler och annat. Hela mitt liv har jag velat sova i himmelssäng, och nu fick jag möjligheten! Elektriska ljus och mjukt gula lampor hjälpte till att förstärka känslan, och det fanns inte en deltagare som inte uttryckte sin förtjusning. Vilken låda eller skåp man än öppnade kunde man aldrig vara säker på att de inte fanns en liten speldosa – någon samlares små föremål, som då och då hördes när en deltagare hittade dem.
”Bland kugghjul och kultister” utspelade sig år 1867, men med något alternativ historia – luftskepp var förstås redan i full användning. Till Upptäckarklubbens årliga möte hade ordförande Percy Gyllengalt III kallat, och de medlemmar som inte var i fullt färd med upptäckande, de som överlevt sina upptäcksresor, de som lyckats norpa sin föregångares inbjudan, samt diverse potentiella finansiärer, samlades alla förtjust och förväntansfullt. Man hälsades välkommen av ordföranden, och applåderade åt de som presenterade nya fynd eller skatter, erbjöd ära och berömmelse åt de som ville delta på framtida expeditioner, eller bad om hjälp att dechiffrera gamla skrifter. Det blev en veritabel skrytstund, och en möjlighet att bjuda på sin roll och sig själv. Den mystiska kistan med kedjor runt, som ”hittats i ett gammalt tempel i Skottland”, var en av höjdpunkterna. Att den inte gick att få upp med vanliga medel gjorde bara de allra flesta överförtjusta – ah, ett mysterium att lösa!
Plötsligt – ett mord! Vem annat än Årets Upptäckare själv, den unge Bruunkrona, ägare till den stängda kistan? Ett fåtal deltagare hade svaga eller inga alibin, och samlades i salen för förhör och utfrågning av konstapel Hettie. Det var inte bara hon som var missnöjd, även ordförande Gyllengalt var högst förnärmad över att någon haft den dåliga smaken att bli mördad just den dagen. Förra året den bengaliska tigern (men det var ju bara en tiger, och en deltagare som hade den med sig, och av de två som råkade illa ut när den smet var faktiskt bara en inte medlem av Upptäckarklubben – nej, inte alla upptäckare…!), i år ett mord, och med säkerhet av någon i sällskapet!
Jag fick det höga nöjet att vara en av de misstänkta, ingenting som varit planerat men jag råkade ligga och vila mig (för all del, sova) på mitt rum, när jag väcktes av ett skrik, från en husa som knackat på hos Bruunkrona för att hämta tekannan.
Ett lajv, levande rollspel, innebär att man ikläder sig, inträder i, en roll, som kan ligga varierande grader nära en själv i personlighet, utseende och så vidare. Min roll är en gammal bekant för en del ångpunkare i Sverige: sir Vincent Ravenscroft, viscount av Findlater och earl av Tolquhoun, arvtagerska till Grampians hertigdöme i Skottland. Sir Vincent har deltagit på såväl steampunklajv som konvent, och klär sig gärna, men inte alltid, i manligt kodade kläder. För detta lajvet bar hon mustasch, skägg och polisonger. Eftersom jag spelat henne, och sett ut som henne, flera gånger tidigare, var det lätt att komma in i rollen och agera som henne.
Folk hade alla möjliga små mojänger av ångpunkig karaktär, och klädde sig i hela ångpunksspektrats stilvariation. Det fanns alltid något att tala om, utöver mode, mord och nya
upptäckter. Hemliga tempel, mystiska texter, underliga tecken och udda ljud… när vissa individer, en efter en, började bete sig alltmer udda stod det klart att något högst ockult var i faggorna!
Foto: Pauliina Raitaniemi
Mot kvällens slut började man kunna urskilja två grupperingar. Båda två hävdade att de absolut ville rädda världen, behövde den mystiska lådan till detta, och sade att den andra egentligen ville förstöra världen. Alla Upptäckarklubbens medlemmar drogs till den ena eller den andra, vissa valde i sista minuten – sir Vincent ställde ledande frågor om hurdan morgondagen kunde tänkas te sig, och valde till slut den grupp som leddes av gentlepersonerna Box (bartendern, med finfin etermätare), Hammarstedt (ockultistförfattare) och Wybrant-Hedenberg (suspekt nyrik, republikan, torrboll, överbeskyddande mot sin sköna brorsdotter, amerikan) då deras svar var klart mycket mer lovande gällande huruvida det över huvud taget skulle finnas en morgondag.
Båda planerade sina strategier för när klockan skulle slå tre, då enligt alla indikationer Något Stort skulle vakna. Vem hade mattan med sigillet på? Vart var lådan med kedjorna? Fanns det en avskrift av rätt ockult vers? Så kom den där stunden när den nu skvatt vansinniga konstapel Hettie drällde in med lådan ömt kramad i famnen. Iklädd endast strumpor, skjorta och litet blod. Den Gyllene Undergångens medlemmar drog raskt fram den sedan tidigare stulna mattan med ockult cirkel på, Sista Försvarets Orden grabbade tag i konstapeln och…
…en hätsk diskussion om semantik och namn utbröt. ”Ni är kultister!” ”Skulle vi? NI är kultister!” Sir Vincent och herr ordförande sneglade klentroget på varandra, tills ordföranden klev in för att reda ut saken.
Någonstans här noterade dock sir Vincent hur en driven ung äventyrerska liksom syntes göra något ganska vådligt mot en före detta luftskeppskapten. Det var inte många sekunder innan det vädrades mord i nattluften och sir Vincent sakta började backa bort från de övriga. När en offerkniv (ingen närvarande arkeolog gav just då sin åsikt om huruvida det var en antik eller en sentida kopia) effektivt orsakade blodsoffer nummer två så att där nu var två döda, en från var sida, och lämpligen fallna just bredvid både låda och ritualcirkel vände hon mycket diskret på klacken och sprang för livet till sitt luftskepp ”Picaroon”.
Med en kort paus för att plocka upp sina kära personliga brev (som jag såklart låtit ligga framme för vem som helst att läsa under lajvet).
Gick världen under? Lyckades folk stoppa Den Onda Gudomen från att resa sig? Eller lyckades de få den att göra det? Eller var det ingen Ond Gudom, inget ockult, utan bara otäckheter? Sir Vincent stannade inte för att kontrollera, och hur det än gick så lever hon vidare, lika äventyrslysten och nyfiken, charmant och flirtig som tidigare.
Känslan på lajvet var sannerligen högst ångpunkig. Manicker och attiraljer som såväl fanns på hotellet, som de deltagarna hade med sig, höjde stämningen, och känslan av att ”med ångan ligger världen för våra fötter” genomsyrade allt. En härlig utflykt bland kugghjul och kultister, som jag är mycket glad att jag tog mig för!
/Elenaria Gydemo Östbom, även känd som sir Vincent Ravenscroft
Steampunk i Sverige 